Mönster
Jag har levt i tjugotvå år, och jag lär fortfarande känna mig själv. Så tror jag faktiskt det kommer vara hela livet, som gammal och rynkig kommer jag säkerligen fortfarande ha dagar där insikter om mig själv fortsätter dyka upp, och förgylla min dag. Det är lite som med yoga – desto längre och mer yoga jag utövar, desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära. Desto äldre jag blir, desto mer lär jag känna mig själv. Kan det stämma?
Hur som helst, en sak jag lärt mig om mig själv på senare dar är att jag behöver göra saker som av en eller annan anledning tar emot för mig. Saker som jag någonstans vet kommer göra gott för mig. Men framför allt som kommer ge mig ånger och ångest om jag inte gör det, och ånger och ångest kan en ju bara ha mindre av i sitt liv! Dessa saker, stora som små, är avgörande för mig och min självkänsla. Det känns precis som så Ingrid uttryckte sig då hon antog en utmaning: ”Hela min kropp säger Nej, därför säger jag Ja”!
Jag är pärlansvarig på Ung Cancers pärldagar i Malmö. I söndags var det en sådan pärldag och vi volontärer hade blivit ombedda om att prata mycket med människorna som kom och pärlade. Vi skulle också ha ett litet öga på de som kom till pärldagen av en annan anledning än att pärla – att prata eller att få stöd. Många söker sig till detta forum för att de går igenom en svår period i sitt liv och därför kanske vill möta personer som kan lyssna och förstå. Att bidra till det är även anledningen till att jag blev volontär för Ung Cancer. Jag gick till olika bord och pratade om pärlor, Ung Cancer och dess olika projekt. Däremot är det svårt att ställa frågan ”Vad går du igenom?” och det är inte ens säkert att personerna där har en underliggande orsak till att vara där och pärla. Det är troligast att de som pärlar själva pärlar av en annan anledning än just pärlandet. Därför hade vi lite utkik efter dessa människorna och det var lite extra värdefullt att prata med dem.
Trots det kom jag på mig själv att ständigt gå förbi en och samma kille, som faktiskt pärlade själv. Jag insåg hur jag drogs dit då han var ensam, och jag undrade vad han gick igenom och hur han mådde. Däremot satt huvudet igång och realiserade det faktum att han just var en han och att han var i min ålder. Då blev allt helt plötsligt mycket mer komplicerat. Men varför behöver det bli det? Jag såg snabbt vad jag höll på med, kände igen det och sa till mig själv att ”Nej, detta mönster ska inte längre vara mitt”. Jag delade med mig av min vilja och mitt motstånd att gå fram till killen till min bästa vän som var på plats. För att jag hade uttalat det högt så fanns det där, det var plötsligt en sanning. Därför visste jag att jag var tvungen att göra något i den stunden för att öppna upp för förändring i mitt beteendemönster. Med bestämda steg gick jag därför mot killens bord. Det slutade med att jag stod där ett längre tag, delade med mig av mina upplevelser av cancer och han av sina. Jag såg uppskattning i hans ögon och i hans leende och förstod att det gav han något att jag såg honom och frågade hur han mådde. Jag tror också att en kunde se i mina ögon och i mitt leende resten av den dagen hur betydelsefullt det också var för mig.
