Namaste

Idag väljer jag en stund för mig själv. Idag fäller jag ner datorskärmen, släcker lampan och rullar ut yogamattan. Idag tänder jag de chokladdoftande ljusen och låter Deva Premal ljuda ur högtalaren. Ibland är allt som behövs att faktiskt inte tänka – inte tänka på att det kanske är för sent, för högljutt utanför eller att jag är för hungrig, för mätt eller vad det än kan vara, för yoga – utan att bara känna. För varenda gång vi agerar på känslan, så lovar jag, att då känner vi.

Att känna och inte tänka när det kommer till yoga är något jag påmints om flera gånger. I Grekland i somras åkte jag på en utflykt där jag utövade Paddleboard-Yoga ute på det blanka havet. Det var något jag var osäker till att göra på min semester då det var halvdyrt, smått oplanerat och på egen hand. Men det var något av det häftigaste jag gjort och när jag låg i avslappningsposition tänkte jag något. Något som lät så rätt i den känslan, den stunden men som ja, nu i efterhand, låter aningen cheesy. ”Pengar är ingenting, yoga är någonting” var orden som löd i mitt huvud. Jag funderar på denna stund medan jag sätter mig med benen i kors och för händerna samman framför bröstet. Lotushälsning.

Efter sträck och knäck, pust och stön, svett och rogivenhet lägger jag mig på rygg och inleder min avslutande avslappning. Jag stänger ögonen och lyssnar till musiken vilket för mig tillbaka till avslappningsdelen på mitt sista yogapass i Sverige, innan jag for till Prag. Jag låg likadant, kände samma känsla i kroppen och hörde samma typ av musik. Den gången flinade jag dock åt min egen tanke just då, "Snälla ta på mig", när jag hörde mammas fotsteg i salen. Mamma kan tydligen läsa tankar för hennes steg närmade sig mig och jag märkte att hon satte sig på huk vid mitt huvud. Hon gav mig den nackmassage hon ibland ger sina yogisar efter ett pass. När hon avslutat massagen var jag varm inombords och relativt redo att släppa min mamma och låta någon annan njuta av hennes närhet och magiska händer. Denna gången gick mamma inte vidare till personen bredvid. Denna gången satt mamma kvar. Hon rörde inte mig, jag tittade inte på henne, men jag hörde hennes röst. Mamma började sjunga med till avslappningslåten. Det har hon aldrig gjort. Hon sjunger mantra ibland ja, men sjunga med i låtar var något nytt. Och just den dagen… Den dagen då allt med en utlandstermin inte kändes vidare spännande eller häftigt utan endast skrämmande och dumdristigt. Just denna dag väljer mamma att sjunga för mig. Sjunga, så som hon gjorde när jag var liten. Hennes röst fick det att rycka till i min läpp, andningen gå i otakt och tårarna att sakta svämma över. Min mamma, hur skulle jag klara mig i ett helt nytt land helt själv utan möjlighet att närhelst jag ville träffa min mamma? De tankarna och känslorna bringades fram ur mig denna dag när mamma sjöng för mig så som när jag var barn.

Den dagen reste jag mig upp och sa mitt Namaste och inom mig tackade jag min mamma för allt hon är. Jag tackade också mig själv för att jag tog beslutet att göra en utlandstermin. Idag reser jag även mig upp och säger mitt Namaste och ler vid tanken på mamma samtidigt som jag känner sådan kärlek till mig själv för att jag gjort valet att ta mig till den plats jag är idag.

 

 

 Paddleboard-Yoga i Grekland

Min nya kärlek: Prag

Utanför dörren är trafiken i stockning och bara några minuter bort är jag i centrum. Att samtidigt ha möjligheten att på andra hållet ha en kort promenad till parken, upp bland trädtopparna och med utsikt över hela Prag, är ofattbart. Utsikt över den glittrande staden med så mycket liv och färg samtidigt som jag är omgiven av grönska och frisk luft. Doften av natur, färgerna som avslöjar att hösten är kommen och temperaturen som fortfarande bjuder på sensommar.

Det är här kärleksparen hoppat upp på staketen och deras kyssar inte får mig att känna avund eller outhärdlig längtan efter min egen kärlek. Här existerar endast glädje gentemot sådan uttryckt kärlek.

Det är här jag ler mitt bredaste dummaste leende till en uteliggare på en bänk då han möter mig med ett sådant underbart ansiktsuttryck. Här känns det omöjligt att blicka ner i marken som så ofta annars känns som det naturliga.

Det är här turisterna, klungorna med asiater med systemkameror dinglandes på magen, inte stör mig.

Det är här jag möts av ett ungt lesbiskt par som ännu inte riktigt vågar gå hand i hand men som vågar möta min blick och besvara mitt leende.

Denna stad har jag redan hunnit bli kär i. Trots all hets, alla intryck, möten med nya människor, ny skola och en hel del studier är jag varje dag glad att befinna mig i denna stad. Varje dag får jag en påminnelse på ett eller annat sätt att jag befinner mig i denna vackra stad och hur lyckligt lottad jag är. Men det är först idag när jag tagit mig ut i naturen som jag för första gången har jag känt att inspirationen flödat. Den staden som jag blivit kär i, har fått mig att känna mig som hemma.