Lillebror.

Jag suckar tungt och sträcker mig mot soffbordet för  att nå mobilen. Går in på sms-listan och letar fram brorsan och skriver ”KAN DU VARA TYST!!!!!”. Att han inte förstår… Jag vill inte höra när han stampar i golvet ovanför mig och skriker till sina polare på WoW ”watch out, behind you man”. Inte när jag är hemma. Inte när jag ligger i soffan och tittar på Grey’s Anatomy. Lillebröder, de förstår ju ingenting. Så tufft livet kan vara ibland.

Den 17 augusti 2012 suckade jag tungt igen. Den dagen blev livet tufft, på riktigt den här gången. För mig, min familj, min brors närstående och främst min bror. Min lille lillebror. Som storasyster finns en särskild beskyddarkänsla åt sina småsyskon, en känsla jag endast tror personer som har yngre syskon kan känna igen. Den 17 augusti 2012 fick min lillebror beskedet att han hade cancer och min beskyddarkänsla har aldrig känt sådan hopplöshet, hjälplöshet och orättvisa.

Min lillebror befann sig i den fasen i livet då han, som inte var så liten dock – skulle fylla arton år i november, var redo att klara sig utan föräldrarna och ta mer eget ansvar. Att gå från det till att vara inlagd på sjukhus var tredje vecka och befinna sig i ständigt behov av någon, kan kännas som att livets utveckling går baklänges. Ofta hamnar vi i ett regressionsstadie när vi blir sjuka och vi vill gärna bli omhändertagna. Det tror jag ses som relativt vanligt och naturligt, men att befinna sig i detta ständiga behov av någon och ofta inte kunna vara själv överhuvudtaget, var tufft för min lillebror. Vid sådana omständigheter kastas stoltheten rakt ut genom fönstret. Vid sådana omständigheter blir man naken och sårbar.

Året har gått och det är äntligen över och jag kan reflektera över hur vår familj kommit varandra närmare. Ännu närmare. Under detta omtumlande år har vi inte kunnat hålla våra känslor tillbaka, inte kunnat låtsas att allt är bra och inte kunnat gömma de tillfällen då vi behövt stöd. Mamma och pappa som inte levt tillsammans på sju år har även kastat stoltheten ut genom fönstret, kunnat blotta sina känslor för varandra och visat sig svaga.

Numera suckar jag inte tungt för att min bror blir så till sig att han skriker till sina vänner över datorn. Numera sitter inte heller min bror framför datorn lika ofta. Numera har han insett vad han tycker är viktigt i livet, vilket emellanåt kan vara att spela dator, såklart. Med sin sjukdom har han börjat värdera tid med vänner och familj högt. Med sin sjukdom bestämde han sig för att hoppa fallskärm. Med sin sjukdom har han bestämt sig för att förflytta sig till Alperna över vintern och åka skidor. Han ska få ta det där steget nu när han kan visa att han kan klara sig själv till slut. Nu ska han få bre ut sina vackra vingar. För att citera den starkaste person jag känner, min förebild, min lillebror: Mitt liv har blivit bättre med cancern.

Så lite som krävs för att må SÅ bra

Åh. Den där känslan när man uppnår något.
Den där känslan som man vet känns bra men som alltid känns SÅ mycket bättre när den väl dyker upp.
Den där som endast framkallas när du gör något som tar emot och sen befriar den dig. Åh!
Jag befinner mig i extas.
Jo, jag har alltid beundrat de som skateboardar och tycker det ser så härligt ut.
Så för ett år sedan köpte jag mig en longboard. Denna har kommit till användning tre gånger ungefär...
Det här med mål, det här med att "du vet aldrig förrän du testat...", det här med att bara göra det.
Av någon tokig anledning så kände jag så här på lördagskvällen för att ta mig ut och åka.
Fast... det börjar ju bli lite kyligt.
Och... snart blir det mörkt.
Och... det hade varit mysigt att krypa under täcket och se en film.
Men nej, energin i kroppen går ju inte att förneka! Så jag letade fram min longboard och agerade snabbt så jag inte skulle komma på fler ursäkter på vägen.
Och så började jag rulla mig framåt längs Lunds gator i kvällsskymningen och det kändes härligt.
Efter en bra stund började jag tänka på vilka tankar som vanligtvis hade gått runt i mitt huvud nu (troligtvis).
Vad folk jag passerade tyckte och tänkte. Jag är ju ute helt själv... en lördagkväll... plus att jag knappt vet vad jag sysslar med, som man helt säkert kan se på mig.
Jag tog mig en titt på tankarna som kom flygande, flinade åt dem och vinkade bort dem.
För så kändes det inte alls ikväll.
Ikväll kändes det bara bra. Och för att det skulle kännas ännu lite bättre så var jag ju tvungen att utmana mig (lite till). Så nästa nedförbacke som kom, inte särskilt brant men tillräcklig för att få upp farten, så fortsatte jag rulla. Jag var rädd, farten ökade rejält och jag var rätt säker på att jag skulle trilla. Men jag höll ut och till sist planade det ut. Jag skrattar lite lätt, en cykel passerar mig och jag får en reaktion att jag börjar klappa med händerna. Så stolt över mig själv att jag börjar applådera och där, heller inte en tanke på cyklisten.
Wow!
Vad mycket en sån här sak kan göra. Nu tror jag inte det tar emot lika mycket att ta sig ut igen, nu vill jag bara mer mer mer!
Känner att ett steg på vägen är avklarat ikväll, ett delmål till mitt stora mål. Ja mitt stora mål, inte lilla som jag först skrev och sedan bytte ut med mitt stora mål