Víno

För över ett år sedan, på en speciell resa som uppmuntrade oss deltagare att utmana oss själva, kom jag till insikt med att jag såg det som utmanande att äta ute för mig själv. Jag förstod där att en sak som att äta själv på restaurang inte nödvändigtvis behövde vara en sorglig sak (vilket jag ofta tänkt tidigare) utan det kunde även vara självvalt. Det såg jag minst sagt som utmanande. Att sitta själv, bland folk, fast själv, och äta – frivilligt? Detta var för mig en utmaning som, när jag väl tog mig an den och faktiskt satt och åt för mig själv, inte mötte så mycket motstånd som jag förväntat mig. Det var till en början inte helt fridfullt men det var heller inte så skrämmande som jag föreställt mig – är det inte ofta så när det gäller utmaningar? När jag kom hem från resan insåg jag att min utmaning inte var något som behövde vara en del av mitt vardagliga liv, då jag inte ofta ”var tvungen” att äta ute själv vilket gjorde det enkelt att välja bort. Att inte fortsätta att utmana mig själv, insåg jag kunde verka för att utmaningen skulle återfå sin skrämmande karaktär. Däremot dök en utbytestermin till Prag upp för mig, vilket kom att ses lite som en utmaning på den fronten då jag till en början inte kände någon i den nya staden. En mer behaglig utmaning denna gången dock, en som jag ville anta! Jag märkte snabbt att äta ute själv eller dricka kaffe inte var så svårt (snarare svårare att undvika det helt och hållet). Dock var det en annan sak som jag ansåg utmanande och det upptäckte jag först när det läckte ur min mun då jag pratade med min mamma.

Har ett tag känt för att sitta på en restaurang för mig själv och avnjuta ett glas vin. Har tyckt att tanken ser himla trevlig ut, däremot ser den även rätt sorglig ut för mig. Tycker att ett glas vin eller öl på en restaurang eller pub känns som en oerhörd social grej. (Även så det känns som vänner vanligtvis umgås här i Prag – på en kvällsöl.) Fortfarande var det något som lockade med att ta ett glas vin ute helt själv. Det blev som sagt först verkligt för mig när jag berättade det för min mamma. När jag uttalade orden och hörde mig själv säga det förstod jag att det var något viktigt för mig, något som jag skulle dra mig från att göra, något jag behövde göra. Därav hörde jag denna kväll även mig själv lova att det skulle ske innan jul. Utan förvarning läckte min mun ut att jag endast hade tre veckor på mig att anta denna utmaning! Jaha… Inte mycket val jag lämnade mig själv där.

Fyra dagar senare kom jag på måndag eftermiddag hem efter en dag på biblioteket, till en lägenhet utan fungerande wi-fi. Det var lite opraktiskt då jag inte kände mig färdigpluggad för dagen. Därav ”tvingades” jag ut på stan med datorn i väskan för att hitta mig en plats med wi-fi. Gick till en mysig liten restaurang där jag bestämde mig för att beställa in ett glas vin. Servitrisen kunde inte ett ord engelska och var inte överlycklig av att ha en icke-tjeckisk person i sin närvaro – ändå var jag envis med att jag skulle ha ett glas vin och rött skulle det vara! Det fungerade långt om länge och trots motstånd att gå in genom dörren, trots bemötandet med den dåliga attityden väl där – njöt jag.

Med datorn (med fungerande wi-fi!) framför mig och glaset med det röda vinet vid sidan om, kom jag ikapp med mina vänner på Facebook (innan jag inledde plugget förstås!). Simpelt och avspänt berättar jag för en av de som ligger mig närmast om hjärtat att jag dricker vin och pluggar på en restaurang för mig själv. Ändå lyckas min vän, min kille förstå innebörden med det och i en liten mening ser jag att han både förstår hur det tog emot för mig att gå in genom dörren och be om ett glas vin, samtidigt som han förstår hur mycket jag njöt i mitt eget sällskap den stunden: ”Så mysigt och starkt av dig!” skrev han. Så simpla men ack så värmande ord som just då gav så mycket bekräftelse, erkännande och kärlek på samma gång.

To the rescue

Ikväll strötittade jag ett avsnitt Sex and the City. Ett avsnitt har jag sett flertalet gånger utan att se anledning till att bli vidare påverkad eller upprörd, förrän ikväll. De fyra vännerna diskuterar huruvida kvinnor vill eller behöver bli räddade av män. Huvudkaraktären gör en liknelse med Snövit och frågar sig själv, om inte prinsen hade kommit till räddning och kysst Snövit – hade hon då aldrig vaknat upp?

Så mycket har uppmärksammats om Disneyfilmer och karaktärerna på Internet nu att en ju börjar fundera... Även då det är många filmer som jag älskade som barn – hur hade synen på könsroller kunnat se ut om vi inte växt upp med den typen av framställning av män och kvinnor?

Ofta är de kvinnliga karaktärerna framställda som slanka, vackra och i sökande efter kärleken. Männen porträtteras ofta som muskulösa, auktoritära och som befriarna. Inte är det kanske så konstigt att sådana framställningar har kommit att fungera i filmvärlden då det är ett patriarkalt samhälle vi lever i. Men att impregnera sådana föreställningar i barns sinnen så pass tidigt, gör det svårt att förvänta sig att barn i framtida avseenden ska bryta sig loss från dessa stereotypa könsroller och avvika från normen.

Hur ofta ser en egentligen tecknade filmer, eller ”verklighetsfilmer” för den sakens skull, där en kärlekshistoria av något slag inte är inkluderad? Och hur ofta ser vi animerade karaktärer med realistiska midjemått? Endast tanken på förändringarna som kunnat ske ifall karaktärerna var sunda förebilder för unga pojkar och flickor, är så maktfull. Om inte barn redan fått en uppfattning om normerna som existerar i samhället, påminner skildringarna i sådana filmer barn om vad samhället klassar som eftersträvansvärt. Hur kan vi förvänta oss att unga generationer i framtiden ska göra skillnad i samhället och inte värdera yttre attribut högre än något annat, när deras uppväxt präglats av stereotypa könsföreställningar?   

Trots att Sex and the City lyfter upp en bra poäng i detta avsnitt, avslutas det ändå med att huvudkaraktären blir räddad. Det blir även överdrivet tydligt då hon i scenen trär på sig sin tappade klackarsko – i likhet med Askungen – i samma ögonblick som mannen dyker upp och ger henne skjuts hem då hon missat sista färjan. To the rescue…

 

 

 

Inte särskilt stor variation bland de kvinnliga Disney-karaktärerna