Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär
Hon sa att vi skulle föreställa oss att vi befann oss på en plats, en plats där vi kände oss trygga. Jag var på en äng. Hon sa att vi skulle föreställa oss att någon kom emot oss. Någon som först var liten som en prick men som kom närmare och närmare, blev tydligare och tydligare. Jag såg en riddare. En riddare i svart som kom ridandes på en svart häst. Ändå fick jag känslan att det var min räddare. Hon sa att vi skulle ställa oss ansikte mot ansikte med personen, för att kunna avgöra vem det var. Jag såg en främling. Ett främmande ansikte med blont svajande hår vill jag även minnas. Besvikelse.
Men plötsligt förändrades ansiktet långsamt och jag skymtade honom. Va? Vad gör han här? Jag blev chockad. Jag började gråta. När vi stod där öga mot öga på ängen var jag arg på honom. Men han var där för att bli förlåten och jag var där för att förlåta. Hon sa att när vi förlåtit personen skulle vi släppa taget och han blev mindre och mindre, otydligare och otydligare. Återigen, en prick.
En lättnad kom över mig, både där jag stod stolt på ängen och där jag satt i stolen med tårarna längs kinderna. Inte visste jag att jag hade något outtalat med honom. Att min mamma kanske har det, möjligt. Att mina kusiner har det, möjligt. Senare samma dag gick jag runt och småsjöng för mig själv: ”det finns inga soldater mer, det finns inga gevär…” Förstod inte varför jag gick runder och sjöng på den låten och sa till min rumskompis med ett litet skratt: ”det enda jag tänker på när jag hör den låten är när min morfar spelade dragspel och sjöng den låten för oss alla barnbarn när vi hälsade på”. Min morfar vars ansikte jag tidigare samma dag så oväntat skymtat i riddaren, räddaren.
