Tala om cancer

”Innan allt det här var min syn på cancer otroligt hopplös.” Innan allt det här. Min närmsta vän syftade på det år av min brors liv som passerat, där han själv och många i hans närhet levde i en dimma. En dimma där ovissheten var total och cancern blivit det centrala.

Ett år hade gått och min brors cellgiftsbehandlingar var över, han sågs äntligen som frisk igen. Jag och min vän pratade om cancer och det var inte förrän hon satte ord på det som jag förstod hur väsentligt det var att ha en så ”positiv” inställning till cancern som möjligt. Hon menade att innan min bror fick diagnosen hade endast döden varit utfallet för de personer i hennes närhet som tidigare drabbats av cancer. Jag kom fram till att, beroende av hur personer runtomkring en har tacklat sjukdomen, finns förklaringen till den syn en personligen har på cancer. För många kan sjukdomen kännas hopplös, omöjlig och lika med döden. För andra, bland annat för mig och min bästa vän idag, ses cancern som något fruktansvärt och onödigt men samtidigt som något som inte behöver innebära slutet.

Under mitt liv har cancern angripit nära och kära till mig. Några har tagit sig ur besegrande ur dimman och några inte. Däremot har sjukdomen aldrig känts så allvarlig och oberäknelig som när min bror angreps. Det beror förmodligen på att jag vid denna tidpunkt helt och fullt förstod allvaret med sjukdomen,  likväl som att det handlade om min bror – närmare inpå kändes det omöjligt att komma.

Vad min bror har gett mig och så många andra, genom hans inställning under och efter sjukdomsperioden, är att det finns hopp. Har cancern någon gång till avsikt att angripa mig eller någon annan i min närhet, skulle jag vara skräckslagen men jag skulle även veta att det finns hopp och att det är möjligt att vända Döden ryggen. Genom att stå öga mot öga med Döden tror jag en ges ett val. Inte ett val då du väljer att kämpa och överleva eller att ge efter och dö. Utan ett val där du antingen kan stå rak i ryggen, stå för dina känslor, vara rädd om du känner dig rädd och faktiskt vara glad när du känner dig glad. Eller där du väljer att hantera sjukdomen på ett sätt du kan tro är det rätta, som du kan tro att alla andra har gjort eller som du kan tro andra anser att du ska tackla den fruktansvärda sjukdom som angripit dig. Jag vill inte påstå att det finns ett rätt sätt att hantera sin cancer utan snarare att det är av avgörande betydelse att hitta det rätta sättet för just dig. Min bror var oerhört stark under den mörka perioden och jag såg hans vägval som ett där han stod rak i ryggen och vägrade se Döden in i ögonen. Hur min bror hanterade det svåra som pågick runtomkring, genom ärlighet och acceptans, tror jag kan ha gjort det aningen lättare för honom och alla andra att se ljusglimtarna i dimman. Genom att se någon stå rakryggad genom sin sjukdomsperiod, desto mer omöjligt kändes det att inte se min bror gå segrande ur dimman.

Då jag skriver ”att stå rakryggad”, menar jag inte bokstavligt talat. Att min bror från Dag 1 var öppen med sin sjukdom, är något jag ser som att han stod rakryggad i sin sårbarhet. Han pratade om sjukdomen då han kände för det och han låtsades inte för allmänheten som att ingenting drabbat honom. Att kunna tala om både cancer och om döden har varit viktigt för oss alla inblandade under sjukdomsperioden, även då döden aldrig känts som något aktuellt utfall i vårt fall. Kristian Gidlund är en person jag tycker har haft stor betydelse i just detta avseende. Genom hans brutala sanning blev döden ett ämne som gick att diskutera istället för att det hamnade under fliken ”Förbjudna tabubelagda samtalsämnen”. Jag anser det ha stor betydelse att våga tala öppet om döden då det faktiskt är något som väntar oss alla, en del tvingas beklagligtvis möta den tidigare än förväntat. Om vi inte törs tala öppet om det – hur ska vi då ha möjlighet att möta Döden? Och  om vi oturligt nog är en av dem som tvingats stå öga mot öga med Döden för tidigt – hur ska vi lyckas stå rakryggade, om vi aldrig ens talat om det?

Ett par avslutande visdomsord jag underligt nog kom över samma dag som jag skrivit denna text:

Att vara stark betyder inte att du alltid måste stanna och slåss för det du tror på.
Styrka betyder inte heller att du alltid måste bemöta en elak kommentar.
Verklig styrka är ibland faktiskt att bara le, sträcka på ryggen och gå därifrån.

 



Kommentarer
Postat av: Julia

<3 jag älskar dig.

2014-11-06 @ 08:59:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: