alexandramaliganis.blogg.se

Som det står ovan så är denna blogg, för mig. Kanske något jag borde förklara. Eller inte. Men jag gör det i alla fall. Mest för att börja någonstans. För nu har det varit precis så som det är i filmer när någon ska börja på en uppsats eller en bok och det står ”KAP. 1” och under skriver personen några ord, suddar ut, skriver något annat, suddar ut och så vidare.

Så… detta är alltså mina första ord på min första blogg. Inte riktigt som jag tänkt mig. Men… blir det någonsin som man tänkt sig?

Okej, Alexandra Maliganis alldeles första blogginlägg, då kör vi! Alexandra Maliganis, du som aldrig följt en blogg i ditt liv. Du som fnyser när dina vänner frågar om du läst den eller den bloggen. Du som med huvudet högt säger ”nej, sånt sysslar inte jag med”. Vad tänkte du nu…

Okej. Varför denna blogg är för mig är för att jag ska göra mer saker för mig, leva för mig. Kanske är detta inte något som borde sägas högt och tydligt men det gör jag så gärna. För det är dags för mig att leva mitt liv. Det är min tur och det krävs då att jag mer och mer sätter mig själv i första rummet. För jag älskar ju mig. Och det finns ingen som mig.

Ingen är perfekt är ett uttryck som jag skulle säga är relativt vanligt. Ett uttryck som i många avseenden används för att få någon att känna sig bättre i sig själv. Det kan hjälpa en när byxorna inte passar, när man gjort något man ångrat, när man inte godkändes på provet… osv.

Ett uttryck som hjälper mig tusen gånger mer är: alla är perfekta. Jag tyder det som att alla är perfekta, på sitt eget vis. Och det förklarar ju allt. Mina jävla lår klibbar ihop och skaver mot varandra, men! dem är mina och dem är perfekta. Mitt hår blir utan borstning på en vecka snarare dreads än hårslingor, men! det är mitt och det är perfekt. Jag kan sitta och skratta åt ett skämt tio minuter efter det var sagt och folk blir lätt irriterade, men! det är jag och jag är perfekt.

Det var en diskussion jag hade tillsammans med min moster för ett par år sedan. Jag ville avsluta den med ett klämcheckt leende och ”men! ingen är perfekt” vilket passade in så bra och jag var så nöjd. Och då sa hon: ”…eller, alla är perfekta”. Jag blev stum.